Idag hände de ofattbara.
Min Gerhard, min extra farfar, min bästa vän, min idol, min geografi och historieläxkompis lämnade jordelivet. Han tog hand om mig när jag var liten, hjälpte med med läxläsning, lärde mig att köra bil, traktor, skoter, såga med motorsåg, åka vattenskidor, köra båt, sätta ut gäddsaxer, göra upp eld, hugga ved, stapla ved, byta däck, skotta snö, sparka med hundar, plocka murklor, plocka bär, sätta potatis, koka varm choklad med massor av socker, laga palt, baka bröd, baka bullar, göra köttbullar, göra hemgjort mos och mycket mycket mer! Vi åkte till och med och köpte bilen han hade tillsammans, det var mig han ringde då han hittat en bil på blocket. Vi hämtade ”snyggingen” tillsammans och det finns ingen som varit så lycklig för en bil som Gerhard var.

Jag tog mina första steg i hans stuga i Aha, mitt andra hem. Jag tillbringade varje helg där under min uppväxt och på somrarna cyklade jag dit trots att det är flera mil, bara för att umgås med Gerhard och lära mig nya saker. Jag har alltid velat ha en egen stuga i Aha för att låta mina barn få växa upp på samma fina ställe som jag.

Som vuxen har jag alltid ringt Gerhard för att småprata, be om hjälp, erbjudit min hjälp och bara för att höra hur läget är. Direkt jag fått nya korsordstidningar på jobbet så har jag tagit hem åt honom. Varje gång jag sett en ny cool whiskey har jag läst om den och köpt den i present till honom.

Han hade en otroligt fin bar, som jag alltid dammtorkade och tittade på alla vackra flaskor när jag var liten, i sin lägenhet. När jag hade sommarlov brukade jag sova över där och jag fick saft ur en stor behållare som stod i baren. Jag fick alltid hembakade bullar, glasswienerbröd eller något annat smarrigt till frukost, inte hälsosamt med vilka minnen!

Gerhard var väldigt sträng men så kärleksfull människa som han finns inte. Jag har alltid haft respekt för Gerhard och alltid älskat honom högt. Han har varit som den farfarn jag aldrig fick.
Jag vet inte vem jag ska ringa längre, vem jag ska ropa åt då jag ska in eller ut från sjukstugan, vem jag ska tuta på efter vägen, vem jag ska ringa och småsnacka, vem jag ska be om recept på mat, vem jag ska tigga middag av i Aha, vem jag ska åka vattenskidor med, vem jag ska munhuggas med, vem jag ska bjuda in till julafton redan på julaftonskvällen, vem ska jag fira första maj med, vem ska jag äta hos på midsommar, vem ska bjuda mig på palt, vem ska jag bjuda på kalas och vem ska jag fira nyår med, vem ska jag sitta hos och bläddra i fotoalbumen, vem ska jag hjälpa med tekniska prylar, vem ska kalla mig ”lillsnurpa”, vem ska ringa mig och fråga om jag vill ha snöskottning, vem ska ringa och fråga om Kasper och Liam vill följa med till Aha, vem ska erbjuda sig att magasinera mina möbler, vem ska komma med ved och vem ska vinka åt mig genom fönstret på jobbet varje morgon när jag börjar om att jobba?
Mina traditioner och mitt framtida liv har på nått sätt fått sig en ordentlig smäll och INGENTING kommer att bli sig likt igen.

Han dog i skogen, efter att ha skjutit en älg, sin sista älg, men ack så pigg, fräsch och lycklig han var. Att vara i de skicket han var i 76 års ålder är nog något som vi alla kommer att vilja vara. Jag förstår bara inte hur man bara kan dö när man är så fräsch och inte minsta lilla sjuk.

Jag kan just i detta läge inte se bortom sorgen och tårarna fullkomligt sprutar.
Nån dag kommer jag att kunna skratta och se de roliga vi hittat på men just nu gör det bara jävligt ont, hela tiden! Sorgen och saknaden är så enorm och jag hade aldrig trott att hjärtat kunde värka så mycket som det gör.

/Fru Pallin Sjöberg