Idag är det 2 veckor sedan mitt hjärta krossades mer eller mindre i 1000 bitar. Jag försöker hålla mig på benen men vissa dagar är tyngre än andra. Jag har gjort allt jag kan för att bevara alla minnen. Jag har till och med bakat bullar och gjort palt, de smakade väldigt likt dina faktiskt. Du skulle ha varit stolt, de vet jag!
Igår hade jag tid hos sjukgymnasten och jag saknade att se dig utanför huset eller att jag hade fått ringa dig och fråga om att parkera på din gård. Allt känns så tomt utan dig och ditt glada skratt!
Jag har aldrig varit utan dig eller din röst såhär länge någonsin och det gör ont i mig. Jag, Samuel och barnen var till stugan och hämtade småcrossarna som du hade ställt undan för vintern, det var hemskt sorgligt. Tårarna sprutade när vi passerade platsen där dina ögon slöts för sista gången.

Det sägs att tiden läker alla sår men de gör inte de. Såren läker inte men man lär sig bara att ta hand om dem. Du är för alltid älskad och saknad!

/Din Lillsnurpa