Ett år har gått

Idag är det den 25: Augusti 2014, ett år efter den hittills värsta dagen i mitt liv.
Den 25:e Augusti 2013 började det brinna i gruvan där min blivande man jobbar, han är mitt i helvetet. Jag sitter hos min bästa vän Malin när jag blir uppringd av min morfar som frågar hur det går med branden. Där satt jag helt ovetandes om att min Samuel inte jobbar utan han är försvunnen någonstans i gruvan.
Ni som följt min blogg vet hela historian och jag känner inte för att dra den igen då den går att läsa här.

Året som har gått har varit väldigt upp och ner. Det har varit många sömnlösa nätter och många tårar har runnit nerför mina kinder. Jag har efter ett år kunnat acceptera att Samuel inte behöver väcka mig på natten för att tex gå på toaletten.
Dagarna, veckorna och första månaderna efter branden så kunde jag vakna upp i panik och vara helt övertygad om att Samuel var död, att jag bara drömt att han klarade sig. Jag tappade minnet och kunde inte koncentrera mig alls, förlorade salivproduktionen och kunde inte äta ordentligt den första tiden. Jag vill tacka er alla som ställde upp för oss den tiden!
Jag kan inte tacka Malin och Adam nog mycket som tog han om Liam när jag åkte till Lycksele för att träffa Samuel. Helt naturligt sa Malin ”Jag tar hand om Liam, åk iväg du”. Det är vänskap och ingen kan någonsin förstå hur mycket det är värt!

Det här året har gjort oss otroligt starka och vi har pratat om branden väldigt mycket, det är något som vi alltid kommer att bära med oss. Än idag kan jag vakna upp och då har mardrömmarna om den där dagen för 1 år sen kommit tillbaka.
Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende ska behöva vara med om en sånhär sak, aldrig någon i hela världen!
Lukten, känslan, ja allt är kvar, jag minns allt som om de vore igår!
Den jobbigaste tiden på den här dagen har inte kommit, 13:40 var tiden då min värld rasade samman för ett år sedan. Det absolut tyngsta idag är att Samuel jobbar förmiddag idag, samma som förra året. Det är ingen rolig dag och jag bad honom att inte lova att komma hem, de gjorde han för ett år sedan. Han kom aldrig hem, jag fick hämta honom på lassarettet….
Låten ”Some die young” spelas idag, i mitt huvud! Den går på repeat och det gjorde den då också, den är en fantastisk vacker låt men just då och nu är den mest bara en plåga.
Jag är så otorligt tacksam att Samuel såg ut som han gjorde, slangar överallt och jättesmustig istället för att han skulle ligga i en säck, i ett kylrum. Då hade jag dött!

Nu ska jag ta mig genom den här dagen och blicka framåt. Nu kanske ni alla förstår varför jag valde att fria till Samuel i gruvan? Läs om det här! Erfarenheterna därifrån har kanske inte varit de bästa men mitt frieri gjorde nog hela gruvan till ett bättre minne än branden.

Här är en intervju med Samuel och Gustav
ETT ÅR EFTER GRUVBRANDEN – NU SÖKER DE UPPRÄTTELSE

20130826-101751.jpg
Såhär hittade jag min blivande man för ett år sedan

/-t0kliten

Den 25:e augusti

Igår kom dagen som jag hade hoppats på att få slippa..!
Samuel är på jobbet, jag och barnen är hemma på morgonen. Kring 11 åker vi till Aha och är där till ca 12:30, Kasper vill stanna så han blir kvar. Jag och Liam åker hem och tar barnvagnen till Malin och Tova. Tanken var att ha en härlig dag tillsammans. 13:40 ringer min morfar och frågar hur det går med branden, varpå jag frågar vilken. Morfar berättar då att det brinner i Kriberg i GRUVAN! Jag dog, hela min värld rasade på några sekunder.. Jag kollade vk och Aftonbladet, ringde gruvan ja, ALLT! Jag började bygga upp allt som rasade, jag kunde ju inte bara ge upp, hoppet är ju de sista som lämnar en. Efter någon timme fick jag veta att Samuel var en av rökdykarna som var borta och ingen fått kontakt med, då dog jag igen, allt rasade ännu en gång. Låten ”Some die young” spelades om och om igen i mitt huvud. Jag hade nog gett upp där en stund!
Tillslut ringde folk och sa att ALLA var vid liv.
Då, just då bestämde jag mig att gå hem och köra till Kriberg. När jag visste att han levde kände jag att nu åker jag. Innan ville jag inte iväg, jag ville inte sitta i Kriberg och få besked om att han var död.
Jag och Malin gick hem till mig och jag började packa, Samuel hörde av sig via facebook och jag kände lycka blandad med oro. Han meddelade mig att han skulle åka helikopter till Lycksele.
Malin bad att få ta hand om Liam, sagt och gjort, hon tog Liam och Tova i min tvillingvagn, jag tog passaten och började köra mot Kriberg där jag skulle byta bil och ta med Samuels tillhörigheter.
Innan jag hade passerat Vindelgransele så började tanklampan lysa, FAAAAAN skrek jag i bilen. Hur som helst så kom jag mig hela vägen till Kriberg och där hämtade jag Samuels grejer och fick skjuts till bilen.
Nu satt jag i bmwn och det kändes mkt bättre, jag visste att jag skulle komma mig till Lycksele!
När jag hade kommit till Norräng så ringde ja akuten och just när jag vek in på parkeringen berättade de att han låg på iva, där dog ja ännu en gång!
När jag kom till iva fick jag prata med en i personalen som informerade mig och hans tillstånd och sen fick jag sitta och vänta i ett rum tills en sköterska hämtade mig. När jag fick se Samuel så reagerade inte kroppen, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag var bara helt neutral! Jag tror att jag var så glad att han var vid liv så jag kunde inte visa några känslor alls!
Jag satt bara och tittade på honom, även fast han var skitig och trött så var han lika snygg som vanligt.
Han lever, han lever, HAN LEVER!
Jag fick låna kläder och en laddare av min bror, även Emma kom med en laddare och andra nödvändiga saker.
Jag skulle få stanna till halv 12 så Samuel ville att jag skulle ligga hos honom i sängen en stund. Det blev heeeela natten och ingen kunde vara lyckligare än vad jag var! Jag fick stiga upp några gånger och fixa sladdarna när min älskade skulle pinka, de gjorde som ingenting. Huvudsaken att han kunde sova så var jag mer än nöjd. Jag låg i flera timmar och tittade på honom, jag tänkte 1000 gånger att jag var så nöjd att han låg på iva med slangar och sladdar överallt istället för att ligga i en säck i ett kylrum! Varje gång jag vaknade till så trodde jag att han var död men insåg fort att han var vid liv och höll om mig.

Nu sitter jag här bredvid medan han får fika. Läkaren har varit och pratat med oss, Samuel ska få flytta till en avdelning, duscha osv. Sedan får vi se om han får åka hem idag eller i morgon. Så länge han behöver vara kvar stannar även jag i Lycksele!!

Liam, du räddade din pappas liv igår, du är hans hjälte! <3 20130826-101751.jpg