Inte bara jag!

Hejja My, Lchfingenjören!
Igår skrev hon ett debattinlägg på aftonbladet och jag blev så vansinnigt LYCKLIG över hennes väl valda ord. Jag som bara gått ner ynka 52 kilo fick verkligen kritik när jag skrev att det sitter i huvudet. My har gått ner över 80 kilo på egen hand utan operation och hon säger samma sak, det sitter i huvudet! Dessutom har hon gjort detta TROTS sin dåliga sköldkörtel. Kom fan inte och säg att det inte går för det går om man verkligen VILL!
Läs hennes debattartikel här!
Många eller alla(som jag vet) som gjort operationer har varit tvungna att gå ner en viss procent innan operation och sedan efter operationen har man varit tvingad att lägga om kosten. Varför efteråt och inte före? Varför kan inte sjukvården erbjuda hjälp 24/7 som i tex Biggest Looser fast inte lika hårt? Vore inte det mycket bättre att få komma till ett ställe där man får lära sig om kost och hälsa? JAG skulle lätt ha åkt dit och lärt mig! Jag tycker att sjukvården tar så jävla lätt på övervikt. Just som My skriver så är det så lätt att operera, då slipper de liksom problemet. Hur många av er som opererats har varit på kontrollen flera år efter? Hur många har hållit vikten 5-10 år efter? Hur många av er är friska? Hur många av er har blivit sjuka?
Det är så många i min närhet som lidit efter en operation och vad gör sjukvården? Blundar för problemet och fortsätter.  Jag blir så ledsen när jag tänker på det, så många som man tycker om har mått så dåligt och kommer aldrig att bli bra efter en operation.
Sjukvården borde specialisera sig på övervikt och sockerberoende, inte se så lätt på det och även inse att vissa är LCHFare, vissa GIare och andra kanske behöver mkt mer kolhydrater. Ingen livsstil passar alla, det är i alla fall vad jag tror!
För övrigt så är det sista veckan för mig med kickstarten, jag är inne på dag 25 nu idag. Jag har inte följt det till 100%, däremot har jag försökt att ligga på 1100-1600 kcal och MAX 20 g kolhydrater per dag. Jag kan heller inte stressa, det hämmar viktnedgången otroligt mycket. Jag tror att jag hittat mitt knep, jag kan inte ligga på för lite kolhydrater, heller inte för lite kalorier för lång tid. Linjen är tunn, väldigt tunn för mig. Att hitta rätt balans är något som tar tid och det ändras hela tiden. Det var lättare när jag vägde över 120 kilo, då liksom rann kilona av mig, nu får jag tänka till och verkligen kämpa. Jag ser det inte som en svårighet för då skulle jag nog väga över 100 kilo fortfarande, jag ser det som en roligt utmaning och framför allt som erfarenheter och vunnen kunskap!
Vet ni, jag och min blivande man väger lika mycket i dagsläget och jag är så peppad! Däremot har jag insett och accepterat att jag kommer att väga över 70 kilo på min bröllopsdag, men vad gör de? Jag ska gifta mig med min bästa vän, mannen jag älskar mest av allt, vad gör det då att jag inte nått mitt delmål? INGENTING!

stress

”Övervikt sitter i huvudet”

/-t0kliten

Ärlighet

Mitt förra blogginlägg upprörde många och det var inte min mening att göra folk upprörda eller såra någon. Det var mer ett peppande inlägg till er som behöver det. Jag kan inte ta ansvar för hur DU reagerar på vad jag skriver. Det är DU som har valt att följa min blogg och då får du faktiskt sluta läsa om du tar illa upp.
Jag menar inte att jag är bättre än någon annan när det gäller mat, barn, jobb, bil eller annat. Jag har bestämt mig för att gå ner i vikt och då gör jag det. Eftersom att jag var viktstabil i 1 år så bestämde jag mig för att gå ner ytterligare några kilon. Jag har inte haft motivationen att verkligen gå ner för då skulle jag redan ha varit i mål. Ibland hamnar motivationen på en platå och likaså vikten. För mig är det lätt, i alla fall när jag har bestämt mig för att lyckas. Att hela tiden ha en inre diskussion med sig själv om mat osv tar på krafterna men samtidigt så faller jag inte tillbaka till mitt gamla liv.
Till exempel så bakade jag en tårta igår som ska serveras på Liams kalas. Den innehöll vetemjöl, socker, vaniljsocker, bakpulver, smör och mjölk. De enda som JAG använder mig av är SMÖR och ibland bakpulver. När jag hade rört ihop smeten och hällt i formen så var slickepotten sådär lagom full av smet. Förr hade jag stoppat den i munnen men inte nu, jag var otroligt sugen men jag lät bli! Jag skynda mig att skölja av den och diskade skålen. Jag fick även smet på fingrarna som jag tvättade bort utan att stoppa de i munnen. Det ska ni veta, det är väldigt väldigt bra jobbat av en sockerberoende människa. Men vet ni varför jag beslutade mig för att inte stoppa de i munnen?
Jag hade en inre diskussion med mig själv från början till slut. Sockret vill mig inget gott, de vill mig bara ont och jag vill inte vara en sockerslav. När tårtbotten och sockerkakan var färdig stod de på bänken och luktade otroligt gott. Jag satt vid datorn och drack mitt citronvatten medan de kallnade och sedan stoppade jag undan dem. Jag borstade tänderna och sedan gick jag och la mig.
Jag är sjukt stolt över mig själv och över hur långt jag har kommit!

Ikväll ska tårtan fyllas och sedan ska smörgåstårtan göras. Jag kommer inte att äta den heller, däremot rörorna kommer jag att kunna smaka på och det är ett plus. Jag hoppas att allt kommer att smaka lika bra som förut. Om jag blir alltför sugen kommer jag att göra mig en egen tårta för det är jag värd. Skillnaden är att min tårta kommer att innehålla ett visst antal kalorier och den kommer inte att vara ett hinder för min viktnedgång.

Jag har börjat räkna kalorier och vet ni, jag tycker att det är jätteroligt och jag kommer att fortsätta med det! Jag har har sett resultat och då fortsätter jag!

11142326_953334261353509_1373222941_n

 

/-t0kliten