Min viktresa

Jag har nog alltid varit överviktig tror jag. Jag kan inte minnas att jag varit ”som alla andra”, jag har alltid varit 1 strl större, minst! Egentligen så har jag väl inte varit jättejättestor, men jag kände mig stor i hela grundskolan. När jag träffade pappan till mitt första barn så var jag strl 38-40 och vägde väl kring 70 kg skulle jag tro. Visst, jag var inte smal eller normal utan jag hade övervikt. Tänk om jag där och då hade insett hur fin jag faktiskt var, men det gjorde jag ju inte.

Jag började äta mer slisk och skit eftersom att han som jag levde med i stort sett bara åt ostkrokar, nutella och annat slisk. Det blev inte så stor variation på maten heller. Vi åt ofta på sibylla och andra snabbmatställen, ett beslut som vi båda tog. Jag fick alltid skjuts och behövde sällan gå mer än från dörren till bilen. Även fast vi hade en hund så motionerade jag inte speciellt mycket. Han fick ta promenaderna när vädret inte passade mig och jag satt inne framför datorn och spelade. Eftersom att jag inte hade de minsta intresse för kläder så gick jag oftast i mjukiskläder, jag behövde inte köpa nytt heller för ju mer nött kläderna var desto skönare blev dem. Det var endast på helgerna då det var fest som jag bytte ut mjukisbyxorna mot något lite finare. Fest, alkohol, chips, popcorn och godis var det mängder av under de åren som jag gick gymnasiet. Jag skulle kunna säga att jag var nog helgalkoholist, jag minns faktiskt inte om jag var nykter någon helg. Man kände alla på hotellet, visst när folk kom och gick, ja allt. Efter hotellet så blev det alltid pizza eller annan skräpmat, kroppen skrek efter salt och socker. Det var inte ofta det räckte med en pizza, det slank ofta ner ännu mer alkohol och lite godis eller glass på det. När man vaknade upp dagen efter skrek kroppen ännu mer.

Sista året på gymnasiet, några veckor innan skolavslutningen insåg jag hur stor jag var. Jag ställde mig på vågen och såg att jag passerade 100 kilo. Jag hoppade av fort som fan och stoppade undan vågen. Jag blundade för problemet och inriktade mig på att klara de sista veckorna på skolan. När jag skulle hitta kläder till studenten blev jag återigen påmind om hur jag såg ut. Jag skulle in i ett litet provrum med bra belysning och massa speglar. Fyfan så sjukt och vedervärdigt det var att stå där inne och se sig själv. Det slutade med att jag beställde en korsett, väldigt snygg sådan och köpte mig ett par vita byxor och en kavaj. När studentdagen kom och jag skulle klä mig kändes det inte rätt, jag var obekväm i kläderna och det slutade med att jag drog på mig en tunn t-shirt utanpå korsetten, lager på lager för att dölja alla valkar. Lager på lager har varit mitt skydd sedan den dagen.

Efter skolan så gick jag arbetslös 1 år och jag kan inte påstå att jag brydd mig om annat än mat egentligen. Jag försökte motionera lite och det gick rätt bra, men när jag kom hem frossade jag… Jag fortsatte att motionera under de året, byxorna hade blivit lite stora och då plockade jag fram vågen igen. Vågen stannade på 124 kilo. Fattar ni? Lilla Madde på 162 cm vägde 124 kilo!!
Jag trodde att jag skulle dö, på riktigt! Jag bröt ihop totalt och försökte hitta något som kunde hjälpa mig!

Jag kom i kontakt med cambridge och började med det. Redan första veckan tappade jag 10 kilo, det var väldigt mycket vätska i min kropp. Jag mådde fruktansvärt dåligt under första dagarna, men jag hade gett mig fan på att detta skulle jag fixa! Jag körde ren kur på cambridge ett tag och tappade mycket i vikt, sedan började jag gå över till vanlig mat. Eftersom att jag visste att jag inte skulle kunna äta som jag hade gjort tidigare så beslöt jag mig för att prova GI. Vilken lycka! Det fanns så mycket gott att äta och jag kunde äta och bli mätt på mindre mat än tidigare. Jag blev heller inte proppmätt och sprickfärdig. Jag levde med GI och trivdes med det. Viss föll även jag för frestelsen att äta något annat någon gång men inte varje dag som förut. Man kan säga att 2008 var mitt år för ungefär 6 månader efter att har hade bestämt mig hade jag gått ner 45 kilo! Jag var så lycklig att jag hade klarat att gå ner så pass mycket! Det var många kilon kvar men jag var ändå lycklig, mycket lyckligare än tidigare.

När jag gjorde gravtestet 2009 så blev jag rädd. Jag var gravid, vad skulle hända med min vikt nu?
Jag försökte i början att inte äta onyttigt men ju längre in i graviditeten jag kom ju mer onyttigt blev det. Det blev lite motion och den dagen jag slutade jobba började matfrossandet. Jag tycker att det är äckligt att tänka tillbaka på den tiden, men jag måste, egentligen bara för att påminna mig själv om detta.
20090910 föddes min första son Kasper och jag hade aldrig varit lyckligare. När han var några månader gammal bestämde jag mig att gå ner i vikt IGEN. Jag hade gått upp 35 kilo som skulle bort för att hamna på vikten innan graviditeten.

Jag kämpade och kämpade, den här gången var det inte lika lätt då man hade en bebis som man skulle tänka på. Jag började se mig omkring efter lchf som började bli populärt. Det var ju rätt likt gi så jag hoppade på och jag fick samma upplevelse som med gi, wow! Jag nådde min platå igen och fram till 2012 hade jag hållit vikten.

Jag separerade från Kaspers pappa och några månader senare hade jag en ny pojkvän, Samuel. Samuel sa att jag ALDRIG skulle klara av att hålla vikten om vi skulle leva med varandra, även han var en gottegris. Jag höll vikten, det gjorde inte han! Han och barnen fick lära sig att äta min mat. Även fast jag hade lagt till lite kolhydrater så stod jag stilla i vikt. Livet var fantastiskt! En dag sa jag till Samuel
”-Jag är gravid, jag bara vet det!”
Jag gjorde inte ens ett test, det kändes onödigt. Jag bokade tid hos barnmorskan och där gjorde jag ett test som bekräftade mina misstankar. Jag blev orolig och rädd ännu en gång, vad ska hända med vikten?! INTE INGEN!
Det roligaste med alla graviditeter är att jag alltid blivit gravid som samma vikt.

Hur som helst så gick jag upp 35 kilo IGEN. Eftersom att jag var i sämre skick efter förlossningen denna gång tog det ett tag innan jag tog tag i mitt liv igen. När jag väl bestämde mig rasade jag i vikt. Något som hjälpte mig var branden som Samuel var med om i gruvan. Den veckan som var efter branden tappade jag 5-6 kilo, det var som startskottet på min viktnedgång.

Jag började att gå på löpbandet hemma framför tvn, egentligen bara för att inte sitta i soffan och bli sugen på nått att äta. Det hjälpte mig att hålla suget borta. Dock varade det inte så länge, jag är fruktansvärt lat och bekväm av mig. Ibland kunde jag få något ryck men det var sällan. Jag försöker att tänka på vad jag stoppar i mig istället för att tvinga mig till att göra sånt som inte är roligt för att sedan döva mitt dåliga samvete med socker då jag inte orkat göra något. Samuel har varit det bästa stödet för mig, han har accepterat att jag inte vill ha godis och sånt framme. Vi gjorde ett skåp i tvättstugan dit vi ställer allt godis, på så vis syns det inte och jag triggas inte. Det märktes när Samuel var sugen på godis för då bytte han GÄRNA blöja på Liam. Jag är nöjd över att ha någon i mitt liv som är på min sida och stöttar mig! Jag kan inte förbjuda familjen att äta potatis, mjöl, socker osv, däremot kan jag se till att det blir i små mängder.

Jag har nu klarat att gå ner över 45 sedan 2008 med två graviditeter emellan. Jag är väldigt nöjd över mig själv idag. Jag duger som jag är, det vet jag, men jag vill gå ner mer, tills jag känner att jag mår bäst. Det handlar egentligen inte om vikten som många tror. Jag har mer inriktat mig på klädstorlekarna under resorna. Från att ha varit storlek 54 till att ha blivit 40/42 måste jag säga att det känns OTROLIGT mycket bättre än när man pratar.
Jag ska gifta mig med min stora kärlek här i livet, i maj ska vi gifta oss och jag har ett mål. Innan februari är slut ska jag ha nått mitt delmål för bröllopet. Jag är medveten om att det kommer att bli tufft men jag tänker inte ge upp!

/-t0kliten

 

Sockerberoende

Igår stod Samuel för matlagningen. Jag hade gett honom ett recept på revbensspjäll som jag hade hittat på internet. Det är inte alla dagar man får komma hem till färdig middag. Han hade förberett vitkål åt mig som jag valde att steka. Jag stekte vitkålen i mycket smör och pressade i en vitlöksklyfta och sedan kryddade jag med salt, svartpeppar, vitlökskrydda och lite chiliflakes. Jag älskade smaken och det gjorde även minstingen i familjen. Revbensspjällen smakade utsökt och det kommer vi att göra fler gånger. Jag kommer att lägga ut receptet senare under dagen.

I morse så gick jag till jobbet igen, det är så himla skönt att gå ta en promenad redan på morgonen. Jag blir mycket piggare och får upp värmen, jag som alltid är så frusen slipper frysa första timmarna på jobbet. Dock dröjer det inte länge innan jag har vant mig med temperaturen här inne så då börjar jag frysa. Alla som kommer in här under dagarna klagar på värmen, medan jag sitter och fryser svettas de övriga :p

Just i skrivande stund känner jag mig proppmätt efter att ha fikat go’fika här på jobbet. Jag fikade inte samma som de övriga då jag verkligen försöker att låta bli socker. Jag hade ju bakas lussebullar som min älskade Samuel fick ta med sig hit på jobbet. Jag Delade dem och la smör på istället för att torräta dem, jag kan lova att de kommer att hålla mig mätt bra länge. Jag har trappat ut cb så nu är det enbart mat jag kommer att äta. Kan bara säga att det har varit otroligt skönt att äta cb 1 vecka och rensa ur kroppen. Hjärnan har också fått sig en utrensning.
När man sitter där hemma på kvällen framför tvn och går på cb så äter man inget om suget kommer, då dricker man mer vatten och om det blir för jobbigt går man och lägger sig. När man däremot inte går på cb så är det lätt att man går till kylskåpet och ta något att tugga på när suger kommer. Jag har försökt att få hjärnan att förstå att det behövs inge kvällsfika eller snacks varje kväll, det som krävs är att man dricker nog mycket vätska under dagen och kvällen för att hålla sig mätt. Ja, man måste ju såklart äta mat som är fett och proteinrikt också!
Jag har bestämt att inte äta massa framför tvn för det triggar igång alla sorters sug tillslut och jag är less att vara en SLAV!
Jag är sockernarkoman och försöker bli fri mitt beroende. Som en alkoholist som försöker bli av med sitt beroende. Det många gör fel och även jag, är att äta socker någon gång ibland. Det blir inte bara en tugga, det blir flera och kan hålla på i dagar, veckor och ibland år innan man klarar av att bryta det. Jag kommer nog aldrig att kunna bli ”nykter” från mitt sockerberoende. Det kommer att slinka ner skit någon gång då och då. Men vem får sota för det tror ni? Jo, just precis, det är JAG! Hela världen är inte anpassad efter mig och mitt liv, alla godsaker är inte bakade utan socker, mjöl och andra produkter som jag inte bör äta. Det är ingenting som jag kan kräva, men jag skulle verkligen vilja kräva av mig själv att inte äta de som gör mig dålig.

Strips till exempel, det kan jag få ett otroligt sug efter ibland. Jag har inte hittat något substitut för dessa smaskiga potatisbitar som gör att jag får ont i magen och får ett otroligt ”ha begär” efter sött och salt.
Min önskan är att det borde finnas smaskiga bakelser på olika caféer som inte innehåller socker och vanligt vitt mjöl. Jag tror att om några år så kommer det faktiskt att finnas. Det är fler och fler som väljer att leva med lchf, vissa mer strikta än andra.

Jag har hunnit prova cb, vv, gi, lch och massa annat. Jag mår bäst av lchf, helt klart bäst! Visst är det svårt ibland eftersom min sambo är allergisk mot både ägg och nötter vilket försvårar det en hel del när det kommer till matlagningen och bakningen. Samuel är väldigt förstående och nu bakar jag mitt och han bakar sitt. Han är otroligt grym på att baka bullar, dessa kommer jag verkligen att sakna. Sedan så har jag under åren tagit fram massor med äggfria recept till honom som han kan följa för att baka allt jag har bakat åt honom förut. På så vis kan vi fika tillsammans men olika saker när vi känner för det. Oftast är det på födelsedagar och andra högtider som go’fika kommer fram. Jag förstår inte varför man ska ha go’fika varje dag, det känns liksom att gillra en fälla för sig själv.

Nä, nu ska jag ta tag i städningen här på jobbet innan bussen kommer.

/-t0kliten