Alla har vi någon gång funderat på om vi är helt ärliga mot oss själva. Är du de Är jag det? Jo, jag vill nog påstå att jag är ärlig med mig själv. Är jag ärlig mot dig? Jo, jag vill nog påstå att jag är det. Däremot har jag insett saker på senare tid, sånt som jag borde ha lärt mig tidigare.
Jag har insett att vissa personer i min omgivning håller på att spela ut sig själv. Såna som utnyttjar varje sekund och inte visar ett äkta intresse. Jag låter det bara ske, jag kämpar inte emot längre.. Det är som en slags lättnad faktiskt!
Under de sista åren är det många som tagit steget ut ur mitt liv, vissa har försökt att komma tillbaka andra har fortsatt att hålla sig borta. Jag mår inte sämre för att jag har ”förlorat” vissa personer i min omgivning, snarare bättre. Jag behöver inte hoppas, inbilla mig eller fundera mer. Nu vet jag i stället, tiden var inne för oss att gå skilda vägar. I början gör det ont, men tillslut inser man att det faktiskt gjorde en gott.

Jag är sjuk och då menar jag verkligen det. Jag har mer och mer isolerat mig och dagligen kämpar jag med att vara ”normal”. Jag kämpar för att ta mig till affären, träffa vänner och till och med övriga familjen. Det har till och med gått så långt att jag inte orkar svara i telefon. Jag lägger all mig energi till mina småkottar, Samuel och hemmet. Mer orkar jag egentligen inte eller vill inte, tror jag? Jag har inga behov av att vara ute bland folk, se tv, motionera eller något annat. När barnen gått och lagt sig är jag inte många minuter efter dem. Trots att Samuel, mer än gärna stannar hemma med barnen så att jag ska kunna göra något, stannar jag hemma med dem. Det är nästa sjukligt hur mycket jag är med dem, jag åker liksom inte ens på affären utan dem trots att Samuel är hemma. Det är enbart på jobbet som barnen inte är med mig, i alla fall så länge som de är friska.
Jag känner mig slut som artist..!

Jag vet att jag och Samuel borde ha en helg då och då för oss själva men det är inte så lätt. Jag vill inte lämna bort barnen, jag vill tillbringa all min tid med min familj även fast jag VET att de skulle ha det bra om de var hos mina nära och kära en helg. Jag lever mitt liv genom barnen tror jag, eller gör jag inte, jag vet faktiskt inte?
Jag är ingen supermorsa men heller ingen dålig mamma, i alla fall inte i mina egna ögon men det är klart, man blir ju lätt ”hemmablind”.

Nu har jag fått dela lite tankar med er och det känns….skönt, skräckinjagande och ledsamt på samma gång. Jag söker egentligen inte medlidande för jag är övertygad om att många känner precis som jag men kanske inte kan sätta ord på det eller ens vet om det. Jag ville bara förklara varför och vem jag har blivit…

Nu ska jag sova även fast jag inte är ”sovtrött”. Jag känner att hjärnan är överfull och att den går på högvarv. Det är dags att starta ljudboken som får mig att somna utan problem.

vaggord-ingen-annan-an-mina-barn-kommer-kunna-forsta.jpg

/-t0kliten