I morse när Samuel steg upp önskade jag att det inte var morgon ännu. När han gav mig en puss på kinden innan han åkte viskade jag ”Jag älskar dig Samuel”. Det kändes i hela kroppen och hjärtat slog många extra slag av oro. Jag vill verkligen inte att han ska jobba kvar i gruvan, det är inte värt det. Jag säljer hellre huset, bilen, skotern och allt jag äger för att slippa ha honom där. Jag skulle till och med kunna jobba dubbelt för att vi skulle klara oss ekonomiskt, ingenting är omöjligt.
Det som har hänt i gruvan de senaste 2 åren har verkligen prövat oss som individer och som par. Vi har verkligen fått jobba hårt för att klara av att Samuel ska jobba där. Jag vet inte hur länge det kommer att gå, det är nog bara en tidsfråga innan han tappar allt. Det är så fruktansvärt påfrestande att ha varit med om detta. Vad händer nästa gång för tro mig, det kommer en nästa gång och då är det någon eller några som stryker med. Jag vill inte stå där och ta emot en liksäck, jag vill verkligen inte det och jag vet att Samuel inte vill utsätta mig och barnen för det heller. Vi har varit med om nog mycket, det räcker nu. Sååå, har ni något tips på jobb så kan ni ju höra av er!

  
Mig då? Jomen i morse steg jag upp och ordnade mig frukost. Det fick bli samma smaskiga som igår, mozzarellaost och hallon, MUMS!
Till lunch blir det samma som lunchen igår eftersom att jag bara orkade hälften. Jag är verkligen stolt över mig själv och det känns i dagsläget som att jag har kontroll på dagens mat.
Ikväll kommer vi att äta grillat och sedan ska vi ta hand om älgköttet som ska hämtas. Jag är verkligen lyckligt lottad som har en man som älskar att jaga! Man blir liksom inte less på kött, eller i alla fall inte vi.

Idag ska jag betala fakturan på utbildningen, shit alltså, det händer verkligen! Jag är sjukt nöjd ska ni veta. Jag gör något för mig själv som jag verkligen kommer att ha nytta av resten av livet.

/Fru Pallin Sjöberg