Igår hade vi ett samtal jag och min man. Det var ett program på tvn som handlade om barn som slår sina föräldrar.
Jag kan inte tänka mig in i situationen. De verkar som att de helt och hållet gett upp och låtit barnen köra över de vuxna. Jag skulle aldrig tolerera att mitt barn misshandlar mig! SÅDANT förekommer inte i vårt hus, det är inte barnen som bestämmer här och så kommer det aldrig att bli heller.
Jag sa direkt till Samuel att jag anser att jag är en bra mamma till mina barn, faktiskt den bästa mamman för just mina barn. Jag är hård men ändå rättvis och ingen får mer av något än någon annan. Ingen blir mer sedd än de andra i vårt hus och det är otroligt viktigt enligt mig. Mina barn testar gränserna och det anser jag är normalt. Jag är väldigt noga med att berätta för dem att de som de just gjorde eller sa inte är acceptabelt och att man verkligen inte ska göra så igen. Men mina barn är som de flesta andra barn, de testar gärna mer än en gång.
Självklart gör barnen som vi gör och de låter även som vi vuxna gör. Jag har försökt att tänka på hur jag låter och vad jag säger men det händer alltför ofta att det kommer svordomar ut min mun, då är både Kasper och Liam snabba på att berätta att ”SÅDÄR SÄGER MAN INTE MAMMA”. Vad säger man? ”Nä, usch som jag låter, förlåt!” Att leva som man lär, det är svårare än man tror!
Jag har fått lära mig att välja mina strider för man behöver verkligen inte strida om ALLT hela tiden. Bara för de är inte jag en dålig mamma, inte du heller. Vem avgör egentligen vem som är en bra mamma eller en dålig mamma?

Något som jag fått frågan om är om mina barn sover i min säng?
Jo, faktiskt så gör dem de. De lägger sig i sina sängar på kvällen men under natten eller morgonen kommer i regel båda två. Det vet att de alltid är välkommen till min säng, jag är deras trygghet och jag älskar mina barns armar och ben över hela sängen.
Ibland så vill nån av dem kanske vara liten och somna i min säng i min famn och då får de göra de. Bara för att de inte är små bebisar kan de faktiskt vilja vara liten igen och jag ger dem den möjligheten. Alla barn behöver få vara liten ibland, även jag vill vara liten ibland.

Något som jag har visat mina barn hela deras uppväxt är att jag kan vara glad, arg och ledsen. Jag brukar också tala om för dem att idag är jag på jättedåligt humör och är inte alls glad. Då vet mina barn att det beror inte på dem och de trotsar mig inte i onödan, för de mesta i alla fall. de kan komma och överösa mig med fina ord, pussar och kramar och sedan fråga om jag är glad. För de mesta så hjälper det faktiskt och min dåliga dag blev en fantastisk dag och då får de veta det. Jag vill att mina barn ska veta att vare sig jag är arg, ledsen eller glad så har vi alla rätten att inte behöva skutta av lycka hela tiden, vi får vara på sämre humör vissa gånger. Känslor är viktiga att prata om i vår familj. Jag vill inte att någon ska gå runt och vara ledsen eller arg utan att kunna hjälpa till med det som tynger en.

Hur gör ni hemma?

img_2517.jpeg

/Fru Pallin Sjöberg