Visst är det väldigt viktigt att kunna kommunicera. Jag pratar dagligen med mina barn om hur viktigt det är att kunna prata med andra. Jag försöker lära mina barn vad som är rätt och fel, det gör väl de flesta av oss. Det kanske inte är alla gånger vi riktigt får budskapet att nå hela vägen fram men vi ger väl inte upp? Vi måste upprepa vissa saker gång på gång för att det ska fastna. Det gäller ju faktiskt inte bara barn, även vi vuxna är mer eller mindre mottagliga.

I mitt senaste blogginlägg tog jag upp några saker som gjort mig både arg och ledsen. Det är saker som pågått i alla tider och alltför många barn har haft tråkiga tankar och känslor inför detta. Det är väl på tiden att vi tänker tillbaka på vår egen uppväxt. Hur kändes det att vara tuffast i klassen? Klassens clown? Klassens enstöring? Klassens sämsta i idrott? Klassens bästa i engelska? Klassens utfrysta? Klassens populäraste? Vem mådde bäst? Jag vill påstå att alla har någon gång haft känslan att ”ingen vill vara med mig” och ”vad är det för fel på mig”.

Jag försöker lära mina barn att alla är lika mycket värd vare sig de är 2 år eller 80 år, har ljust hår eller mörkt hår, blå ögon eller bruna ögon, fattig eller rik, stor eller liten. Det spelar liksom ingen roll! Alla har känslor, vissa kan tala om dem, andra inte. Jag är glad att mina söner talar om sina känslor, för mig är det väldigt viktigt! Jag får en liten inblick i deras underbara små hjärnor. Tänk vilka fina små individer vi har bland oss, som vi ska lära massor av saker. De lär sig inte bara av vad vi säger åt dem utan mest av vad vi gör. Ibland får jag skämmas när jag hör hur de låter när de brinner av för dem, gissa vem de låter som?

Det jag försöker komma fram till är att våra barn föddes som oskyldiga varelser och det är vi som skapar den de blir.

Jag vill även passa på att tacka er föräldrar som har hört av sig ang de tidigare blogginlägget. Det har varit skönt att prata med er och höra att ni är på samma linje som jag är. Vi vill inte att någon ska bli utanför och förhoppningsvis så ska ingen bli det heller. 

Jag hoppas att om mitt barn gör fel så finns det en vuxen människa som vågar säga ifrån och förklara hur man kan göra saker annorlunda. Vi måste liksom hjälpas åt när våra små är och hälsar på hos varandra. Hos oss är alla välkomna och har vi inte tid för besök så berättar vi de.

Jag vill också nämna att sakerna som togs upp i inlägget inte bara hände under helgen. Det är sånt som hände under en längre period. 

/Fru Pallin Sjöberg