Hej igen Gerhard!
Minns du alla sånger du sjöng i bilen på väg till aha? ”Vi öste sand, vi var så ohyggligt små” ”Vyssan lull, koka kittelen full” är bara några låtar du alltid sjöng för mig.

Minns du att du lärde mig att växla i venton? Minns du den där gången då jag skulle vara snäll och lägga in en växel åt dig då bilen var igång och du stod utanför? De gick inte så bra eftersom att ingen höll in kopplingen och bilen hoppade till och stannade av som tur va. Jag blev skiträdd men du förklarade bara för mig att man måste hålla in kopplingen, utan att bli arg på mig.

Minns du alla gånger vi var ute och raggade när jag övningskörde? Hur vi lyssnade på dunkadunka och dansband? Du tyckte att jag var så duktig och att min bil lät så häftigt. Det är inte många som haft äran att ha dig som övningsledare! De här med ecodriving har du alltid varit expert på, själv var jag nog åt andra hållet men någon gång ska jag baske mig lära mig som du!

Minns du så glad jag blev då du ville att jag skulle följa med och titta på Volvon som du sedan kallade ”snyggingen”? Du hämtade mig i Lycksele och vi åkte vidare tillsammans. Det blev en jätterolig resa och ett lyckat bilköp.

Jag har alltid ställt upp på dig och du har alltid ställt upp på mig, ingenting har varit för besvärligt och du har tagit dig tid till allt jag bett om. Vem ska jag nu ringa när jag behöver hjälp och vägledning?

Minns du när du släppte mig själv i traktorn för första gången då mormor såg det? Som vi skrattade jag och du! Mormor blev vansinnig men du fick henne att förstå att jag var duktigare än hon trodde. Till och med morfar fick försöka lugna henne och hon kallade oss tokiga!

Minns du när jag ville skjuta med luftgeväret? Vi ställde upp burkar på storstenen framför stugan och sedan fick jag träna. Kommer du ihåg hur duktig jag blev och hur många skott jag sköt på en helg?

Minns du hur jag tjatade om att du skulle ”skägga” mig på halsen så att jag skrattade tills jag kiknade? Mitt Lejon, du har kallat dig Lejonet så länge jag minns.

Jag önskar att jag minns var vi satte upp fågelholkarna som vi byggde tillsammans och fyllde med hundhår efter att vi hade borstar hundarna. Jag önskar att du kunde peka ut dem åt mig för jag minns nog bara två.

Jag minns hur vi tränade inför geografiförhören. Du var väldigt intresserad att lära dig och varje gång du förhörde mig och jag var osäker skrev du första bokstaven på min rygg. Jag och du kunde hela världens länder och huvudstäder. Tack vare dig lyckades jag lära mig och än idag sitter mycket kvar men kanske inte lika mycket som du minns.

Åh, minns du att jag brukade kamma håret på dig, sätta upp tofsar och hårklämmor. Ibland lyxade vi till det med hårmousse och hårspray samt att du kunde få blå ögonlock och rött läppstift. Du blev otroligt snygg enligt mig och jag skrattade lika mycket som du. Minns du att jag brukade ge dig fotmassage fast jag har fotfobi? Det är nog bara dina fötter jag har kunnat massera !

Visst vet du att jag har lärt mig att vara ekonomisk när jag handlar? Jag gör som du och handlar när de är billigare och söker röda lappar jämt. Jag har till och med slutat titta på datumet på varorna hemma, tack och lov för bra näsa och ditt tjat om att jag varit löjlig som kastar mat som de inte är något fel på. Just de, ibland skippar jag att köpa påse också, då lastar jag i barnvagnen för jag glömmer alltid att ta med en gammal påse som du alltid gjorde.

Förresten, dins jultidningar har kommit och vi behåller dem. Jag vet att du hade velat att de kom till användning så vi ska verkligen använda dem.

Snart är det allhelgona. Tänk så många år vi tände ljus tillsammans. I år får jag tända ljus för dig. Sen är de jul, en jul utan dig känns helt vansinnigt. Inga Gerhardköttbullar, inget glatt skratt och ingen som njuter av allt julpynt som jag.
Minns du hur vi alltid pyntade hemma hos dig? Jag älskade alla tomtar, stjärnor, glitter och granen. Du hade den absolut snyggaste granen och jag kommer aldrig att glömma vad du sa om den. Alla tomtar som jag fått har sin egen plats och i år kommer de att komma fram tidigare än någonsin. Minns du hur jag till och med pyntade dina blommor, dina fantastiskt vackra och stora blommor? Jag tyckte inte att julpyntet räckte även fast vi brukade använda allt pynt och allt glitter.
Det känns konstigt att jag aldrig mer ska få äta på ditt tomteporslin kring jul och aldrig mer knacka på barometern, för visst heter den de, då jag kommer hem till dig?
Förresten, ikväll gjorde jag köttbullar till middag. Du vet ju att varje jul sa jag att om inte du kommer till mig på jul så får du komma hit med köttbullarna. De jularna du firat hos någon annan har du alltid kommit med köttbullarna och i år blir jag utan dig och köttbullar som du gjort. Jag har försökt återskapa dina utan recept, jag hoppas att jag får tag i recepten som vi brukade använda. Jag tror att jag kom rätt nära men inte riktigt i mål, jag vill verkligen lyckas.

Minns du att jag hade längdhopp i stugan från trappen och ned i storstugan? Minns du att jag alltid låg på vedlådan och lyssnade då ni pratade när jag var liten? Jag låg på den gröna madrassen och kände mig aldrig ensam. Minns du att jag alltid väckte dig på morgonen och att vi hjälptes åt med kaffe och fika? Ibland fick jag följa ut med hundarna om jag inte såg något spännande på tv. Ewokerna såg vi alltid tillsammans, minns du de? Vårt favoritprogram, bara vårt! Du brukade spela in från Ktv när det sändes på den kanalen.

Minns du då vi brukade ha bilhoppartävling på fotöljen i Aha? Minns du hur vi brukade sitta i gungstolen jag och du? Det var vår plats.

Eftersom att du inte kunde rösta på din idol ikväll så gjorde jag de åt dig! Han sjöng fantastiskt och han klarade sig i veckan också.

Jag har ont, fruktansvärt ont och dagarna och nätterna flyter ihop. Jag vaknar flera gånger per natt och gråter när jag inser att det verkligen är såhär. Att du inte är hos oss fysiskt längre. Dagarna fylls av gråt och skratt när jag pratar om dig. Samuel är verkligen ett bra stöd, han låter mig gråta, skrika, skratta och vara liten. Han håller om mig då jag behöver.
På något sätt så är detta mitt sätt att bearbeta den här fruktansvärda sorgen. Jag vet inte om de blivit bättre men jag försöker ta mig genom minutrarna.

/Din Lillsnurpa