Ett år har gått

Idag är det den 25: Augusti 2014, ett år efter den hittills värsta dagen i mitt liv.
Den 25:e Augusti 2013 började det brinna i gruvan där min blivande man jobbar, han är mitt i helvetet. Jag sitter hos min bästa vän Malin när jag blir uppringd av min morfar som frågar hur det går med branden. Där satt jag helt ovetandes om att min Samuel inte jobbar utan han är försvunnen någonstans i gruvan.
Ni som följt min blogg vet hela historian och jag känner inte för att dra den igen då den går att läsa här.

Året som har gått har varit väldigt upp och ner. Det har varit många sömnlösa nätter och många tårar har runnit nerför mina kinder. Jag har efter ett år kunnat acceptera att Samuel inte behöver väcka mig på natten för att tex gå på toaletten.
Dagarna, veckorna och första månaderna efter branden så kunde jag vakna upp i panik och vara helt övertygad om att Samuel var död, att jag bara drömt att han klarade sig. Jag tappade minnet och kunde inte koncentrera mig alls, förlorade salivproduktionen och kunde inte äta ordentligt den första tiden. Jag vill tacka er alla som ställde upp för oss den tiden!
Jag kan inte tacka Malin och Adam nog mycket som tog han om Liam när jag åkte till Lycksele för att träffa Samuel. Helt naturligt sa Malin “Jag tar hand om Liam, åk iväg du”. Det är vänskap och ingen kan någonsin förstå hur mycket det är värt!

Det här året har gjort oss otroligt starka och vi har pratat om branden väldigt mycket, det är något som vi alltid kommer att bära med oss. Än idag kan jag vakna upp och då har mardrömmarna om den där dagen för 1 år sen kommit tillbaka.
Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende ska behöva vara med om en sånhär sak, aldrig någon i hela världen!
Lukten, känslan, ja allt är kvar, jag minns allt som om de vore igår!
Den jobbigaste tiden på den här dagen har inte kommit, 13:40 var tiden då min värld rasade samman för ett år sedan. Det absolut tyngsta idag är att Samuel jobbar förmiddag idag, samma som förra året. Det är ingen rolig dag och jag bad honom att inte lova att komma hem, de gjorde han för ett år sedan. Han kom aldrig hem, jag fick hämta honom på lassarettet….
Låten “Some die young” spelas idag, i mitt huvud! Den går på repeat och det gjorde den då också, den är en fantastisk vacker låt men just då och nu är den mest bara en plåga.
Jag är så otorligt tacksam att Samuel såg ut som han gjorde, slangar överallt och jättesmustig istället för att han skulle ligga i en säck, i ett kylrum. Då hade jag dött!

Nu ska jag ta mig genom den här dagen och blicka framåt. Nu kanske ni alla förstår varför jag valde att fria till Samuel i gruvan? Läs om det här! Erfarenheterna därifrån har kanske inte varit de bästa men mitt frieri gjorde nog hela gruvan till ett bättre minne än branden.

Här är en intervju med Samuel och Gustav
ETT ÅR EFTER GRUVBRANDEN – NU SÖKER DE UPPRÄTTELSE

20130826-101751.jpg
Såhär hittade jag min blivande man för ett år sedan

/-t0kliten

Tillbaka efter en krasch..

Nu äntligen har jag tagit itu med bloggen igen som ville krascha för mig under semestern..
Sist så nämnde jag att det var dags för MR. Den är gjord och det visade sig att jag hade diskbråck, inte helt otippat men tråkigt ändå. Nu väntar jag på en remiss till Lse för att höra vad vi gör åt detta. Känns inte aktuellt med op men vem vet. Förhoppningsvis så kommer jag att klara av att leva med detta och det vore väl de bästa, möjlighet att träna bort verkar ju finnas. Hur som helst är det jävligt skönt att få bekräftat att det är ett fel och att jag inte bara varit gnällig, jag har ju faktiskt jobbat och tagit hand om barnen samtidigt. Samuel, min fantastiska blivande man har avlastat mig otroligt mycket och det går inte med ord beskriva hur värdefullt det är. Nog om detta…

Våran semester har varit helt amazing! Vi hade en vecka i Lycksele som var fullbokad med familj, vänner och evenemang. Vi var i Hedlunda hos min pappa och Anna-Carin väldigt mycket och det var mer än fantastiskt. Att få vara runt folk som man älskar gör ju allt så mycket roligare och trevligare. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli en sån toppenvecka som det blev!
När veckan nått sitt slut så begav vi oss hemåt för att packa om väskorna och hämta upp Kasper för en resa ner till Nyköping. Första stoppet ner blev i Sundsvall på IKEA där jag och Samuel kollade på kök och barnen fick leka, vi passade även på att äta innan vi åkte vidare. Nästa stopp blev Gävle där hotell var bokat. Vi kom fram sent så det blev incheckning och sedan fick barnen leka lite innan vi gick in och la oss. På morgonen ställde vi klockan för frukost då Kasper skulle träffa Sigge. Sigge kom med ballonger till barnen medan de åt frukost. Efter frukosten stod lek på schemat. Jag gick upp på rummet och packade ihop de mesta och sedan gick Samuel upp och hämta allt medan jag och barnen checkade ut. Nu var vi på väg till Furuviksparken, väl framme där så guidade Kasper oss till lite djur och toaletterna. Vilken kille, han visste precis vars toaletterna var! När vi hade gått en stund ÖSTE regnet ner och vi blev sjukt blöta. Liam som sov i vagnen vaknade och gallskrek, vem vill vakna att att man helt plötsligt är blöt? Vi hittade ett ställe att springa in på och väl där hittade vi en kiosk där de sålde paraplyn och andra bra-ha-grejer! Regnet varade väl i ca 10 min och vi bestämde oss för mat när det slutade att regna. Vi började gå mot matstället och karusellerna där vi passade på att köpa åkband till mig och Kasper. Liam fick åka på mitt barn och Samuel tog hand om barnvagnen! Maten var kanoners men en sak som var extremt var dessa jävla getingar som var ÖVERALLT! Jag har verkligen överkommit min rädsla för att barnen inte skulle bli rädda. Dock tyckte inte Kasper att det var så trevligt då de var i maten hans och speciellt inte då de satt på hans glass. Då beslutade vi oss för att kasta bort en del av glassen för att ge oss av.

Vi fortsatte våran resa mot Nyköping/Sjösa och när vi kom fram så sprang Kasper ut ur bilen för att hälsa på alla. ÄNTLIGEN framme! Barnen skötte sig kanonbra hela vägen, inget gnäll eller tjat alls.
Vi käkade lite middag och sedan satt vi och surrade och barnen fick leka av sig innan det var dags att sova. Vi hade planerat att gå på Kolmården dagen efter men det skippade vi. Vi åkte till en leksaksaffär och köpte två leksaker till barnen och sedan styrde vi kosan till Karlskoga. Där fick jag äntligen träffa Jeanette och barnen efter 6 år, helt otorligt! Kasper fick träffa sina kusiner som han bara har hört talas om och jag kan lova att det var svårt att få med honom därifrån. Han hade nog kunnat stanna där ett par dagar. Tiden gick alltför fort och vi var tvungen att åka tillbaka till Sjösa. Jag och Jeanette lovade varandra att ses oftare än var 6:e år. I bilen på väg till Sjösa somnade Liam medan Kasper tittade på filmen Frost, den filmen älskar hela våran familj.
När vi kom fram till Sjösa så var klockan rätt mycket och barnen var ganska trött så det blev en tidig kväll för dem.
När jag vaknade på morgonen så bestämde jag mig för att inte åka på Kolmården i år, det skulle bli jättevarmt och då ville jag inte plåga barnen runt där. Jag frågade Kasper om det var okej och det var det. Istället så åkte vi till Busplaneten i Norrköping, det blev en succé för allihopa. Det var mycket bättre än Leos enligt mig, speciellt för de allra minsta. Vi provade att göra engen mjukglass där vilket var väldigt spännande. Vi var allihopa jättenöjd efter besöket där och när Kasper ville åka hem så åkte vi. Vi åt middag och sedan lekte vi i Sjösa och bestämde att vi skulle åka hem dagen efter. Dagen då vi skulle åka hem hann vi med en sväng på stan för att köpa kläder till kidsen och vattenballonger. Vi lekte på dagen och sedan blev det att äta middag och efterrätt innan vi tackade för att vi hade fått vara där. Samuel hade packat in allt i bilen och nu var det bara 100 mil hem. Samuel körde hela vägen hem, endast 1 stopp för att sova en stund i bilen gjordes och jag försökte hålla mig vaken men medicinen gjorde sitt. Väl framme i Sorsele så barn Samuel in Liam och fixade välling, jag och Kasper slog på en film och halvsov. Sedan gick jag och barnen till soffan så att Samuel skulle få sova. Kring 12 så väckte jag honom och vi myste allihopa i soffan under dagen. Senare på eftermiddagen så kom Kaspers pappa och drack kaffe innan han och Kasper åkte hem till sig..

Detta var nog den bästa sommaren på många många år och jag kommer ALDRIG att glömma detta! Jag vill tacka alla som gjorde den här sommaren helt fantastik och hoppas att vi kan göra det igen!

sige

/-t0kliten