Full rulle

Idag har det verkligen varit full rulle hela dagen. Jag har knappt hunnit sitta ner och heller inte hunnit svara i telefonen då det ringt, puuuuh!

Nu har jag alldeles nyss fyllt i några papper och skickat iväg till A. Min förhoppning är att denne A ska kunna hjälpa mig med mina problem som vården kallar “psykiska”. Att få höra att provsvaren ser bra ut är ju fantastisk, men att de ska säga att man INBILLAR sig är tamefan övergrepp. Jag överlåter härmed mina problem till de som kan och tro mig, i detta fall är det inte landstinget.
I alla fall så visade siffrorna på papperna väldigt höga i jämförelse med vad jag skulle ha haft vilket tyder på att jag behöver all hjälp jag kan få.
Ikväll när min man kommer hem ska jag visa honom och höra om han anser att jag kryssat i rätt på frågorna. Det är alltid bra att ha någon som ser över ens svar så man lätt kan “dölja” saker för sig själv. Även fast jag VET vilka fel jag gör kan jag ibland tänka att “De var ju inte så farlig, inte räknas de..”. Men nu är det slut med sånt, nu har jag bett om hjälp och det kommer jag att få.

Jag har även pratat med min dietist och förklarat att hennes matplan för mig enbart gjort att jag fallit tillbaka i sockerträsket och matplanen gick inte att hålla efter det. Jag förklarade även att om vi ska kunna samarbeta så MÅSTE hon inse att jag inte kan äta kolhydrater och socker, det ska uteslutas helt och hållet för att jag ska överleva.

Ikväll har vi blivit bjudna på middag till mina morföräldrar, som jag har saknat dem. Man hinner knappt träffas under veckorna men nu är det dags. De kommer att bjuda på kycklingklubbor och mormor OTROLIGT magiska broccoligratäng som jag bara AVGUDAR! Jag börjar nästan dregla när jag tänker på maten! MUMS!

små-steg

 

/Fru Pallin Sjöberg

Små steg

Ska vi kalla det äventyr eller tortyr?
Igår levde jag i tortyr och idag hoppade jag på ett äventyr. I morse då klockan ringde hade jag två småkottar i sängen. Jag ville verkligen inte stiga upp då det är otroligt mysigt att ha dem där. Jag låg och bara andades i sängen med mina små och de laddade mig med energi, till slut var jag redo. Jag steg upp och smög in i vardagsrummet och strök min man på kinden och sa “God morgon”. Han hade smitit dit någon timma innan då det blev trångt i sängen. Jag gick sedan vidare till köket och gjorde kaffe och medan de bryggdes så gjorde jag i ordning min lunch.
Laxfilé, rödlök, majonnäs och creme fraiche som jag rörde ihop med lite salt och svartpeppar. Till de kommer jag även att äta ägg och avokado.
När jag hade rört ihop lunchen så passade jag på att ta fram och göra en ordentlig frukost bestående av mozzarellaost och hallon.

Hittills är jag vansinnigt nöjd med mig själv och direkt suger kommer så är jag redo att bekämpa de med vatten och ägg. Det bästa av allt är ändå att veta att min man stöttar mig till 100%, han har fattat att jag har en sjukdom som jag kommer att få kämpa med resten av mitt liv. Men jag ser det inte som något hemskt, jag ser det som ett livslångt äventyr! Håller ni inte med mig?

trappord-stora-aventyr-borjar-med-sma-steg/Fru Pallin Sjöberg